THOUSANDS OF FREE BLOGGER TEMPLATES

La Frog

17 maj, 2010

Ett smärtsamt uppvaknande till verkligheten

Jag har vart så inne i dansen den senaste månaden. Verkligen fokuserat mig på det enda som verkar funka i mitt liv just nu. Men nu, efteråt, är det ju bara att inse att jag tagit ut mig totalt. Jag har för en gångs skull inte stoppat huvudet i sanden - jag har inte ens kunnat ta in det. Min moster ringde mig förut och frågade vilken tid jag skulle till läkaren imon. Jag bara satt där och stirrade dumt på telefonen. Tid? Jo den 18 maj skulle jag visst till läkaren, men tid?? Inte har jag skrivit upp det någon stans heller tycks det. Letat och letat och gråtit. JAG VILL INTE VARA SÅN HÄR!!! Jag blir rädd för mig själv. Moster och morfar håller mig (något ilskt) i handen och ordnar så att morfar hämtar upp mig imon 07.45 för att köra ner mig till läkaren (ifall min tid är kl. 8 då de öppnar) och kolla upp vilket klockslag jag ska vara där. Men det är pinsamt. Jag är inte så jäkla långt ifrån 30 år och jag kan inte ta mig igenom såna här saker utan moster och morfar att hålla i handen. När ska det sluta?
Läkartiden behöver jag dessutom för att be om ett läkarutlåtande till Försäkringskassan, så att jag kan ansöka om fortsatt aktivitetsersättning. Utan aktivitetsersättningen har jag ingen inkomst. Alltså måste jag på något vis förklara hur jag mår/ fungerar/ orkar för läkaren imon - vilket jag just nu iaf inte kan formulera i ord. Sedan (om jag får ett läkarutlåtande) gäller det att skicka in en ansökan om aktivitetsersättning och bara hoppas på att den går igenom. Annars får jag övergå till Arbetsförmedlingen som tydligen ska ha ngn slags ersättning på ngt vis med. Men om jag är kvalificerad för den vete fan just nu.
Jag vill inte ha det så här. Men kl. 22.30 är det inte mycket jag kan göra åt det. Så jag tänker krypa ner under filten och gråta en skvätt. Saknar Jonas nåt hemskt!

0 kommentarer: