THOUSANDS OF FREE BLOGGER TEMPLATES

La Frog

10 februari, 2010

Andas...

För det mesta klarar jag mig nu mera igenom mina dagar utan problem. Men då och då dyker det upp ett samtal, en händelse på TV eller en dröm som sätter igång allt igen. Trycket över bröstet. Viljan att skrika. Tårarna. Och om det går långt nog - skakningarna och svårigheten att andas. Jag vill sparka, skrika och slåss! Men lider istället i plågad tysthet av kärlek till de två jag älskar mest. De jag inte vill göra illa. Det är visserligen en mindre tysthet nu än för några år sedan. Men alltjämt en tysthet. En tysthet som skriker.
Jag drömde inatt igen. Jag kom inte ens ihåg det förrän flera timmar efter att jag vaknat. Det var synen av ett utspottat tuggummi på marken som fick bilderna ur drömmen att forsa tillbaka. Ett jäkla kasserat tuggummi och jag stod där i panik. Kunde inte längre höra musiken jag lyssnade på.
Jag inser att jag ändå kommit en bit i min process när jag trots mitt tillfälligt katatoniska tillstånd inser att det var i de här situationerna jag för en del år sedan hade tagit ut smärtan på mig själv. Att göra mig själv illa bara föra att "flytta smärtan" dit jag kunde se den. Jag inser också att jag aldrig tog mig förbi det stadiet egentligen. Inte helt i alla fall. Jag bara ersatte det med att äta. Troligen för att jag såg hur illa jag gjorde min familj. Den smäll på käften jag fick när min underbara barndomsvän kom på mig vid ett tillfälle gjorde väl också sitt. Hon slängde mitt verktyg tvärs över badrummet, gav mig en örfil och satt sedan där på golvet med mig och bara höll mig i sina armar. Att tröstäta syntes inte lika tydligt och det gjorde inte de jag älskade så illa. Men nu försöker jag sluta med socker. Jag medger att jag idag efter tuggummiattacken gick raka vägen till kiosken och köpte en Twix. Problemet med den var väl att det inte direkt längre fungerar som tröst om det inte smakar gott. Och plötsligt var jag glad över att det var onsdag. Onsdag betyder drilling med Callisto. En chans att få träna bort lite smärta. Jag har tidigare aldrig förstått mig på det sättet att hantera sin ångest. Men jag har en syssling som gör så. Hennes sätt att hantera sin inre smärta är att direkt bege sig till gymmet. Och för första gången kan jag också känna så. Nu väntar jag bara på att klockan ska bli tillräckligt mycket för att jag ska börja ge mig iväg.

2 kommentarer:

Lisa sa...

Onsdagar är bra. Behöver verkligen få ur mig saker i drillingen. För jag brukade också ta ut det över mig själv och ibland ligger det nära. Fast ändå inte, för jag VET verkligen att det inte hjälper. Att träna hjälper mig tusen gånger bättre, faktiskt. Att köra skiten ur mig och bli av med all den där uppdämda energin och känslorna. Det hjälper.

Och det blir bättre även om det alltid finns mörka dagar. Tack och lov har inte heller de mer än 24 timmar.

Ses ikväll!
Kram
L

Callisto sa...

Mat är en tacksam metod. Det ska mycket till för att man ska ifrågasättas för att man äter. Man hinner oftast etablera rejält med dåliga vanor med mat innan någon reagerar. Och innan någon säger något så är man rejält nere med sina ovanor.

Träning i lagom doser är bra för att hålla sinnena uppe. Happy drilling!!!