THOUSANDS OF FREE BLOGGER TEMPLATES

La Frog

22 februari, 2010

Förberedelser

Har bäddat ner mig i sängen och ligger just nu och förbereder mig mentalt inför morgondagen. Imorgon kl. 0900 startar jag min nya arbetsprövning och det läskigaste med det är att jag inte känner mig särskilt nervös. Ännu iaf... Mina förberedelser - utöver att kolla vagnar, lägga fram rätt kläder och ställa väckarklockan - är att över huvudtaget kunna hålla tankarna på det jag vill förbereda mig för. Men istället svävar de iväg hela tiden.
Undrar när nästa bok i House of Night släpps i pocket??
Ush, jag behöver verkligen klippa mig. Det är så slitet att det tom trasslar in sig självt när det är helt nytvättat :S Färga det vill jag göra med. Undrar hur länge jag måste vänta mellan färgningarna?? Vill köra überblond med några läckra illrosa slingor.
Undra om tankarna svävar för att jag känner mig känslomässigt i kontroll för morgondagen och har gjort de förberedelser jag kan, eller om det är för att jag som vanligt har svårt att fokusera på det jag bör?
Tja, i vilket fall som helst så stänger jag nu ner datorn och läser ut de sista spännande sidorna i min bok.
Imorgon börjar en ny del av mitt liv.

14 februari, 2010

Kvicksand och Yoda

Varför är det så lätt att hamna i tankefällorna? Ser jag inte upp vart jag sätter fötterna så vips! så står jag där upp till hakan i kvicksand.
En vattenmassage bokad utav min älskling och ett något ilskt men tankvärt uppmuntrande svar på mitt förra inlägg från darling Lisa har fått mig att börja leta efter min inre Yoda igen.

"Do or do not, there is no try."

Hur får jag bort misslyckandestankarna???

Det är ingen bra dag idag. Lite spännande dröm inatt och blev väckt av älsklingen som kom och önskade mig happy V-day med ett nallehjärta och en massagegrunka för huvudet. Gulle han som tänker på mig. Själv hade jag naturligtvis tappat bort det i år igen... Efter det gick allt snabbt utför. Mitt gamla tänkande "att varför ens försöka när jag vet att jag misslyckas? Om jag inte försöker misslyckas jag inte" poppade upp och tog över all tankeverksamhet. Vågen visar ungefär same-same som när jag startade med ökad träning och mindre socker för 1½ månad sedan. Tyvärr är det detsamma med måttbandet. Annars hade jag väl kunnat gå med på att väga detsamma eftersom jag (trodde jag) hade börjat bygga muskler och muskler väger mer än fett sägs det ju. Lite belöning är det ju att jag känner att jag orkar mer på gymmet och dansen och drillingen. Men... jag vill så gärna känna mig bekväm med mig själv. Och med en mage som kommer före med en meter var gång jag rör mig, sätter ju en fet käpp i hjulet för mig. Så jag sätter ännu en gång på mig mjukisbyxor (den enda sorts byxor jag alltså kan få på mig) och försöker ta tag i hemmet istället. Så länge. Bad Jonas hjälpa mig med att försöka packa upp en utav hans kartonger eller två medans jag plockade tvätt m.m. men han hade en del att förbereda inför jobbet - vilket jag absolut förstår! Men det satte tillbaka mig lite igen. Jag vill så gärna få det klart här hemma! Min kurator sa vid nåt tillfälle "men gör det så mycket om det står några kartonger där då" och visst, det finns väl värre saker, men jag mår inte bra av all oreda! Om jag nu inte kan få ordning på oredan i mig själv kan jag väl åtminstone få ordning på oredan i hemmet?! Någonstans kan jag väl få vara omgiven av något vackert och orörigt? Eller åtminstone kunna få ägna lite tid här hemma åt min största passion i livet: dansen. Tanken är att vi ska sätta upp en stor spegelvägg i Musikrummet så att vi ska kunna öva koreos där inne. Men inte nånstans i lägenheten finns just nu platsen till dans. Det går ju för fasen knappt att komma runt med dammsugaren!
Det är inte mycket som funkar för mig idag. Försöker få upp magneter i garderoben så att dörrarna ska kunna hålla sig stängda, men detta vill sig icke. Höll istället på att förstöra Jonas skruvdragare som han fick i julklapp. Och hamnade för andra gången på några timmar i sängen kramandes Eunucken (en stor nalle som tjänar som tröst när jag inte får livet att gå ihop eller när jag är mörkrädd).

Får väl resa på mig och försöka med ett nytt projekt. Vika in tvätten kan jag väl ändå inte misslyckas med?!

10 februari, 2010

Andas...

För det mesta klarar jag mig nu mera igenom mina dagar utan problem. Men då och då dyker det upp ett samtal, en händelse på TV eller en dröm som sätter igång allt igen. Trycket över bröstet. Viljan att skrika. Tårarna. Och om det går långt nog - skakningarna och svårigheten att andas. Jag vill sparka, skrika och slåss! Men lider istället i plågad tysthet av kärlek till de två jag älskar mest. De jag inte vill göra illa. Det är visserligen en mindre tysthet nu än för några år sedan. Men alltjämt en tysthet. En tysthet som skriker.
Jag drömde inatt igen. Jag kom inte ens ihåg det förrän flera timmar efter att jag vaknat. Det var synen av ett utspottat tuggummi på marken som fick bilderna ur drömmen att forsa tillbaka. Ett jäkla kasserat tuggummi och jag stod där i panik. Kunde inte längre höra musiken jag lyssnade på.
Jag inser att jag ändå kommit en bit i min process när jag trots mitt tillfälligt katatoniska tillstånd inser att det var i de här situationerna jag för en del år sedan hade tagit ut smärtan på mig själv. Att göra mig själv illa bara föra att "flytta smärtan" dit jag kunde se den. Jag inser också att jag aldrig tog mig förbi det stadiet egentligen. Inte helt i alla fall. Jag bara ersatte det med att äta. Troligen för att jag såg hur illa jag gjorde min familj. Den smäll på käften jag fick när min underbara barndomsvän kom på mig vid ett tillfälle gjorde väl också sitt. Hon slängde mitt verktyg tvärs över badrummet, gav mig en örfil och satt sedan där på golvet med mig och bara höll mig i sina armar. Att tröstäta syntes inte lika tydligt och det gjorde inte de jag älskade så illa. Men nu försöker jag sluta med socker. Jag medger att jag idag efter tuggummiattacken gick raka vägen till kiosken och köpte en Twix. Problemet med den var väl att det inte direkt längre fungerar som tröst om det inte smakar gott. Och plötsligt var jag glad över att det var onsdag. Onsdag betyder drilling med Callisto. En chans att få träna bort lite smärta. Jag har tidigare aldrig förstått mig på det sättet att hantera sin ångest. Men jag har en syssling som gör så. Hennes sätt att hantera sin inre smärta är att direkt bege sig till gymmet. Och för första gången kan jag också känna så. Nu väntar jag bara på att klockan ska bli tillräckligt mycket för att jag ska börja ge mig iväg.

05 februari, 2010

Buddhis

Så igår blev vår lille Buddha kastrerad. Han verkar inte bry sig nämnvärt om att blivit kullös. Men det där med att han skulle vara groggy och trött efteråt och att kastreringen troligen skulle göra honom lugnare märktes inget av när vi kom hem! Fram och tillbaka och runt, runt och upp och ner och hit och dit for han som en skottspole hela eftermiddagen och kvällen. När vi kom hem efter att Jonas plockat upp mig efter min undervisning, hade den lille rackarn tom. lyckats slita ner den lilla upphängningsanordningen som satt i dörröppningen till köket (en slags överdimensionerad klyka med en resårbit i och en kattleksak i andra änden) och släpat in den under vår säng. Kattleksakens ursprungliga form av en boll var dessutom ett minne blott.

02 februari, 2010

Temptation

Underbar låt med Diana Krall - Temptation

Rusted brandy in a diamond glass
Everything is made from dreams
Time is made from honey slow and sweet
Only the fools know what it means
Temptation, temptation, temptation
Oh, temptation, temptation, I can't resist
Well I know that she is made of smoke
But I've lost my way
He knows that I am broke
But I must play
Temptation, oh temptation, temptation, I can't resist
Dutch pink and Italian blue
He is there waiting for you
My will has disappeared
Now confusion is so clear
Temptation, temptation, temptation
I can't resist
Temptation, temptation, temptation
I can't resist

Diana Krall