THOUSANDS OF FREE BLOGGER TEMPLATES

La Frog

07 augusti, 2007

Hur väl kan man känna en annan?

Sitter och filosoferar på hur väl man egentligen kan känna en annan person. Uttryck som "vi känner varandra utan och innan" och "jag vet allt om den personen" eller "vi har inga hemligheter för varandra" dyker upp i tankarna. Är det inte egentligen en(omedveten) lögn? Några utav mina tvivelsutan närmaste vänner vet jag ju inte allt om. Och inte tar jag illa upp för det. Absolut inte! Och inte bara det. Man kan ju i själva verket inte alltid veta hur en annan människa kommer att reagera på något. Man vet ju inte själv hur man kommer att reagera i alla situationer. Så hur ska man då kunna göra det om någon annan? Då anser jag nog att uttrycket "hon/han kommer aldrig att sluta förvåna mig" är ett mer passande uttryck. Vem det än gäller. För det är väl bra?
Ett annat uttryck som stör mig lite är "han/hon skulle aldrig göra/säga något sådant". Okej, en del saker kan det ju förvisso stämma på. Men igen, hur kan man veta det? Egentligen? Och när gång någon säger något sådant så känns det som om de säger det lika mycket för sin egen skull som den de pratar om. Som om han/hon vore rädd för att man i själv verket inte känner den där personen så väl som han/hon trodde.
Sedan har vi ju det där med bästisar. När jag var yngre (och mer omogen i tankarna) bedömde jag att bästisar innebar två personer som berättade allt för varandra. De umgicks hela tiden och fungerade ungefär som mentalt siamesiska tvillingar. (Märk väl att jag var mycket ung och sårbar när jag hade dessa förskräckligt omogna tankar).
Idag har bästisar en helt annan betydelse för mig. För det första har jag faktiskt många bästisar. Och alla känner inte varandra eller ens umgås med varandra. För det andra så känner jag mig ibland närmare dem som jag umgås med minst på något vis. Men det är väl för att det känns som om vi aldrig har några "umgänges krav" på varandra. Det där med "vad längesedan! Varför hör du aldrig av dig?!" enerverar mig något fruktansvärt! Varför klaga!? Om personen vill mig något får väl han/hon höra av sig till mig?
En annan grej med "bästisar" är just det där med hemlisarna. Helt allvarligt. Måste man verkligen veta allt om varandra? Och en del saker känner man ju att man kan prata med vissa om men inte med andra om. Oavsett hur nära man står varandra. Ta som exempel min kära vän Sofie. En del saker pratar hon med mig om, men annat känner hon det bättre med att prata med Natacha eller Lisa om. Inte gör det mig ledsen eller upprörd. Jag tycker tvärtom att det är riktigt bra. Det handlar ju ändå om att kunna få förståelse, råd och dylikt. Då är det väl bra om man går till den vän som bäst kan ge en detta i just den sak det gäller.

Likväl tycker jag att det är skrämmande när man tror sig känna en person och det visar sig att allt varit en lögn. Då sätter ju kugghjulen igång. Var det jag som var så blåögd? Eller var den personen sån skicklig lögnare? Varför kände personen behovet av att visa upp ett annat "jag" för mig? Vad är meningen med sådant???
Där kommer man ju in på personer som hela tiden känne behov av att "dramatisera" sitt liv. De tar ett litet sandkorn av sanning och bygger upp ett sandslott kring det. Och jag tänker "är du så osäker på dig själv? Eller är det något psykiskt tvångsmässigt"?
Samtidigt måste jag ju erkänna att jag har ju kanske inte den mest sociala kompetensen själv heller. Jag kan nog ofta framstå som "slampig", lite för öppen om mig själv och som om jag har grodor i mun. Dock vet jag ju vad detta beror på och försöker fixa detta hos mig själv. Och lite framgång har jag ändå åstadkommit tycker jag :).

0 kommentarer: