THOUSANDS OF FREE BLOGGER TEMPLATES

La Frog

16 juli, 2007

Vem är jag, mamma??!


Vem är jag, mamma? Och vad gör jag här?? Mitt liv känns så menlöst just nu. Jag tänker tillbaka på alla drömmar jag haft och inser att jag inte har uppnåt mycket. När jag var liten drömde jag om att jag skulle växa upp till den snyggaste tjejen i Biskopsgården (världen var liksom inte större då). Killarna skulle flockas kring mig och jag skulle ha såna där snygga stövlar som jag sett att hon i Pretty Woman hade, innan mamma schasa mig i säng. Och så skulle jag ha en rosa lambada-kjol, jättelångt blondt hår och stora tuttar. På den tiden var drömmarna rätt enkla. HaHa!
När jag kom in i tonåren drömde jag visserligen fortfarande om att det skulle flockas killar om runt mig när jag blev stor. Men nu var det också om att växa upp till en slipad affärskvinna som inte tålde någons skit! Eller kanske polis, eller brandman... Jag var väldigt inne på att vara tuff och allt annat än "flickig" då. Jag skulle inte gifta mig och jag skulle inte ha några barn! Fast det låg ju en del annat bakom de tankarna med. Jag ville t.ex. att mitt barn skulle få växa upp i en familj med både mamma och pappa. Och att inga faror skulle kunna nå mitt barn. Då trodde jag inte att sådant fanns. Alltså beslutade jag mig för att jag helt enkelt inte ville ha barn.
Senare i tonåren ville jag växa upp till en stark kvinna som visste vad hon ville. Jag ville jobba på kontor, med något spännande och sällsynt yrke. Jag ville leva mitt vuxna liv som om min barndom inte fanns. Gå ut gymnasiet och gå in i en helt ny värld. Vuxenvärlden. Den värld där jag skulle vara någon annan. Där jag skulle vara den där starka kvinnan som inte tog någon skit.
När jag korsat 20-strecket var jag i ett förhållande. Jag var vuxen och den enda av mina drömmar som slagit in var att jag faktiskt hade en pojkvän. Och vid honom höll jag fast. Vare sig det var bra eller dåligt, så höll jag fast. Jag började senare ser honom som "min väg ut". Min väg till det där andra livet. Det livet då jag var en vuxen kvinna med en barndom som inte fanns. När det efter nästan 2 år tog slut mellan oss, var jag förtvivlad. Jag hade riktat in mig så på honom, att när han försvann fanns det inget kvar. Inget förutom det jag ville komma undan. Månaderna gick och jag blev bara sämre och sämre. Det kändes som om jag slungades tillbaka till min uppväxt med en katapult. Allt jag så envist hade stängt in och försökt glömma kom vällande tillbaka som stinkande galla. Jag blev riktigt dålig och försvann in i mig själv. Jag fick tillslut hjälp. Och de sjuksrev mig på långtid.
Under den här tiden var min familj helt underbar mot mig. De hjälpte mig verkligen på alla möjliga tänkbara vis. När jag inte klarade av att sova i mitt rum pga alla sömnlösa nätter och tankar som satt kvar i väggarna där inne. Hjälptes de alla åt att göra i ordning syrummet åt mig istället. Mormor försökte succesivt få mig att äta normalt igen. Och mamma var alltid där för mig när jag behövde reda ut några jobbiga tankar.
Men det här var ju inte direkt igår. Faktum är att det var över fem år sedan nu. Om jag istället tittar på mitt liv idag så är det lite annorlunda ut. Till att börja med så var där en lång och psykiskt påfrestande period då en del famlijemedlemmar avlöste varandra i cancersjukdomar så att säga. Nu har både mormor och mamma gått bort i cancer. Och även morfar var sjuk i cancer ett tag, även om han klarade sig igenom det. Jag har flyttat hemifrån, vilket har haft en posetiv inverkan på mig. Jag äter normalt. Faktum är att jag har lite övervikt, så det är väl ett plus minus noll på "tillfriskningsskalan". Och så sover jag väl någorlunda normalt... typ. Förra året började jag t.o.m. att aktivera mig genom att börja dansa magdans. Det gjorde mig mycket gott.
Jag känner hur jag blir bättre och bättre. Jag är inte längre deprimerad särskilt ofta, och det var några månader sedan jag hade en panikångestattack senast. Jag har kommit mycket längre i mitt liv nu. Men det känns lite som att jag trillade av planeten då, för fem år sedan, och att jag inte riktigt hittat tillbaka ännu. Jag liksom bara flyter omkring därute i atmosfären. Men jag har iaf tagit sikte på jorden igen. Men jag vet inte vart jag ska landa. Jag vet inte vem jag är.
När jag ser tillbaka på mitt liv, ända fram till idag, så inser jag att jag alltid försökt att leva upp till den där drömbilden. Jag spelar tuff tjej som inte tar någon skit. När jag egentligen tar åt mig all skit. Och även en hel del som kanske inte ens var riktat mot mig eller menat som skit. Och nu är jag medveten om det. Men då har det nästan blivit värre. Jag säger inte ifrån utav rädsla att jag kanske överdriver eller så. Jag säger inte mina åsikter rätt ut för att jag är rädd att misshaga någon. Eller att de ska tycka att jag är dum. Men jag vet ju att det är fel. Jag känner mig så hemmad! När jag väl hamnar i en intressant diskussion där jag faktiskt kan bidra med något, så känner jag hur hela jag lyser upp. Jag känner mig levande!
Min drömbild av mig själv idag är lite annorlunda nu. Jag vill ha något kontorsjobb där jag känner att jag har kontroll. Och efter alla dessa år på ekonomisk minimum vill jag ha ett jobb där jag har en okej inkomst. Det behöver inte rulla pengar under fötterna på mig. Men jag skulle vilja slippa all ångest pga ekonomin. Och så vill jag veta vem jag är! När någon frågar mig vem jag är och hur jag är, så vill jag kunna svara. Alltså djupt. Jag vill hitta mina åsikter. Ja, det låter väl kanske skumt. Men när man spenderat så lång tid med att vara alla till lags och inte misshaga någon, så tappar man liksom bort sig själv. Och att komma ur de dåliga vanorna är inte heller lätt.

Jag är en deprimerande skugga som flyter omkring i utkanten av världen. Men nu vill jag bli människa! Jag vill hitta min plats och vem jag är!

Mamma, hjälp mig! Hur ska jag göra för att hitta mig? Hur ska jag göra för att bli en människa med båda fötterna åtminstone i närheten av jorden!?
Mamma... Om någon kunnat hjälpa mig att förstå och hitta rätt så är det du. Vad jag önskar att du var här och kunde hjälpa mig reda ut den här härvan.
Mamma... Jag behöver dig!
Mamma... Jag saknar dig så mycket och det gör så ont!

Mamma, snälla kom till mig i mina drömmar och hjälp mig! Jag behöver dig...

1 kommentarer:

snorpan sa...

den enda som kan hjälpa dig gumman att "hitta dig själv" är du, du vet nog redan till viss del vem du är, du ska bara våga låta henne komma fram! vad är det värsta som kan hända?kanske folk inte kommer tycka om dig och din personlighet? screw them!!! du har ju oss, dina vänner...Låt inte dina hemska minnen få trycka ner och förstöra din framtid oxå, det har ju redan sabbat så mycket, låt det inte fortsätta ännu mer... du har ditt liv i dina händer, och du kan göra precis va du vill me det, för vem annars bestämmer?om inte du? man får själv stå för sina val när man är vuxen.. välj att kliva ut nu ur bubblan och visa världen den där underbara tjejen du är, vi finns här och väntar på dig =) puss